Your prolly a liberal from cali.

Fight! Fight! Fight! (It's my party and I'll cry if I want to!)

Lite släkt kvar i vardagsrummet fortfarande. Firade nyss mig och min farbrors födelsedagar med grillat. Fick höra berättelsen om hur min farbror Marek (58, lugnet själv, munter och klok) falskt anklagades för att ha rånat ett postkontor i Västerås på 70-talet. Flippat. Han pekades ut av kassörskan som den skyldige, sattes i fängelsecell, förhördes av polis som planterade kokain i hans sko, utpressades, fick sitta inne ett tag till, förhöras igen och slutligen gå hem. 70-talet... All the good stuff... En mysig dag med släkten, as usual. Har en finfin släkt som varken super eller slåss, vi pratade av någon anledning en hel del om bokplacering i bokhyllor och jag fick tillfällen att dra Seinfeldliknelser, pretty good!

Igår var jag och en del av fotbollslaget på krogen (Grand Hotel in diz houze!). När vi gick mellan barerna och passerade Gallerian ungefär elva på kvällen såg vi en man ligga på på gatan med händerna mot sitt blödande ansikte. Killarna som misshandlat honom - ungefär 12st ungdomar som ropade och skrattade var ungefär 30 meter bort och på väg från platsen. Det kändes inte som Sverige. Men det kändes samtidigt helt naturligt. Polisen kom på under två minuter och kvällen fortsatte obekymrat på Söderkällaren. Jag kände mig inte kall när jag såg den blödande mannen två meter ifrån mig resa sig och spotta blod, faktiskt kände jag mig inte på något sätt annorlunda förutom att jag var bekymrad för hans skull och hoppades att han inte hade alltför ont. Killen såg ut att klara sig med alla tänder och båda ögon i behåll och han kunde gå och prata någorlunda så det kan inte ha varit alltför illa, men vad vet jag. Jag antar att det krävs att man ser misshandeln pågå för att man ska reagera ordentligt, eller att någon man känner råkar illa ut. Som det var igår verkade allt gå "enligt planerna" - människor man inte känner blir nerslagna, och sen kan man kanske läsa om det i tidningen dagen efter. Sjukt. Det var en hemsk händelse och jag kan inte förstå hur killarna kunde skratta efter att ha slagit mannen blodig, men mer än så känner jag inte, förrän det händer mig, antagligen.